The Climb Kilimanjaro 2016

Med ett uppdrag att för Aktivisfondens räkning samla in minst 750.000 kr till barn med funktionshinder bestämde sig ett team på 21 individer för att ”there ain’t no mountain high enough”. Teamet skulle bestiga Kilimanjaro och via detta äventyr samla in pengarna.  

Den 16 januari klockan 07:30 nådde teamet toppen av Kilimanjaro – Uhuru Peak, 5 895 meter över havet. Samtliga 21 deltagare nådde toppen genom ett fantastiskt teamarbete. Något som genomsyrat hela projektet – The Climb.

11 Januari – Dag 1

Efter att majoriteten av deltagarna samlats på Arlanda startade resan mot Tanzania, Kilimanjaro. Efter en lång flygresa via Rom, Addis Abeba och Mombasa landade vi till slut på Kilimanjaro International Airport. Solen strålande, förväntan bubblande bland deltagarna och känslan att ett stort äventyr låg framför oss var uppenbar.

12 Januari – Dag 2

1 800 till 3 100 möh

Efter en tidig frukost på Pamoja Lodge där vi sovit första natten var det dags för avfärd. Vi transporterades till Machame Gate (1 800 möh). Efter viss förvirring och väntan (Pole Pole, sakta sakta | Hakuna Matat, inga bekymmer) var vi klara för att starta vår vandring mot toppen. Starten upp mot camp Machame Hut (2 980 möh) bestod av en 11 km härlig, svettig, pulshöjande och relativt ansträngande vandring. Den gick genom regnskog och naturen var bedårande samt att en och annan apa poppade upp med en liten nyfiken uppsyn. Teamet var väl sammansvetsat och det sprudlade energi i det långa led som sakta slingrade sig uppför. Vandringen tog cirka 5 timmar.

13 januari – Dag 3

3100 till 3840 möh

Wash wash och frukost 07:30 för avfärd 08:00. Redan nu började vissa känna av höjdskillnaden – huvudvärk, illamående och tung andning. Dock var stämningen på topp. Denna dag var en förlängning av dag 2 – transport upp mot utmanande höjd. Vi startade vandring mot Shira camp. Nu lämnande vi regnskogen och passerade buskvegetation, lavabäddar och senare hedlandskap. Vi började få rutin på teknik, ryggsäckar och Sipp Sipp (drick vatten kontinuerligt). Nu hade vi även börja lära känna våra guider och vi imponerades varje dag av att våra bärare passerade oss med tält, kök, mat, väskor mm – bärandes på huvud och rygg – i betydligt snabbare takt än oss. Alltid med ett leende på läpparna.

14 januari – Dag 4

3840 till 4630 till 3950 möh

Ny morgon och vi samlades i mattältet för frukost. Vi visste att dagen skulle bli tuff då vi skulle upp till Lava Tower för att acklimatisera oss. Sedan skulle vi ned till camp Barranco Hut för natten. En vandring/klättring på cirka 11 km genom ett väldigt kargt ökenlandskap.

Detta var en tuff dag, inte bara på grund av antal höjdmeter utan även på grund av terrängen. Stora stenar, vattendrag och en horisont som aldrig tog slut. Tuff vandring som påverkade oss alla på grund av höjden. Efter en ansträngande lunch vid Lava Tower var det dags för nedfärd. Att börja gå nedför kändes helt fel med tanke på att hela syftet var att ta sig uppåt.

 15 januari – dag 5

3950 till 4600 möh

Nu börjar vi känna av att detta projekt är en tuff utmaning. Stämningen och samarbetet är på topp men vandringen varvat med viss klättring är utmanande, både fysiskt och mentalt. Som grupp är vi starka och vi peppas av varandra. From idag sätts allt fokus på själva bestigningen. Allt innan har varit transport.

Efter morgonrutiner och frukost har vi nu 7 timmar vandring framför oss. Upp mot Barafu Hut. En 8 km lång vandring genom ökenlandskap. Barafu Hut är vår Base camp.

16 januari – dag 6

4600 till 5890 till 3100 möh

Dagen D – Dags för bestigning. Efter gårdagens långa vandring blev det middag och ett par timmars sömn. Spänningen var på topp under middagen då vi fick instruktioner inför nattens bestigning. Vi väcktes 23.00 (15 jan) för att vara klara för avfärd 00.00. Instruktionen var att vi ska gå väldigt långsamt, ha minst fem lager kläder och att inte somna när vi stannar för vila. Vi ställdes upp i linje, på med pannlampa och, Pole Pole, lämmeltåget rörde sig zick zack, sakta uppför Kilimanjaros branta vägg. Tröttheten blev allt tydligare och målet var Stella Point … hela tiden hade vi Stella Point framför oss. Bara vi tog oss upp dit så var mer än 80 % klart. Stella Point är en platå där vi skulle beskåda soluppgången på ett magnifikt sätt.

Efter 7 timmar  – Stella Point – och vilken soluppgång. Vi tittade ner på molntäcket och ny energi plockades fram i och med ljuset och solen. Värmen smög sig på och nu var det dags att ta sig till Uhuru Peak – toppen av Kilimanjaro. En för ögat enkel vandring längs med bergskammen men för kroppen en superutmaning. Hela teamet tog avstamp och nu hade vi Uhuru på näthinnan. När det var ett par hundra meter kvar ville kroppen sprinta som inför en målgång under ett lopp – men det var inte aktuellt denna gång.

Yeees! Klockan 07.45 stod vi alla där - Skratt och kramar varvades med tårar och förvirrade rörelser.. Vi klarade det! Utsikten var bedårande och solen lyste. Men våra guider tog kommandot och nu måste vi ner. Efter 7 timmar uppför hade vi nu 3 timmar nedför, kort break och sedan ytterligare 4 timmar.

Många av oss hade blivit kraftigt påverkade av höjdsjukan och behövde mer eller mindre hjälp ner för berget. Det beslutades att vi alla skulle ner till 3.100 m vilket innebär ytterligare 7 timmars vandring.  Både lår och knän värkte då vi slutligen kom fram till Camp Mweka Hut, cirka 3 100 möh kl. 17.00 på em. Vi hade nu vandrat utan längre paus i ca 17 timmar. Trötta men otroligt stolta somnade vi som små barn denna kväll.

17 januari – dag 6

3100 till 1800 möh

Sista dagen var en 4 timmars ren glädjemarsch ner till mål och de väntande bussarna.

Rekommenderar vi andra att göra denna vandring? Både ja och nej. Det var mycket tuffare, brantare och mer krävande än vad vi hade förväntat oss men även mycket bättre, större och mer storartat än vad vi kunde ana. Så svaret får definitivt bli JA, men förbered er.

Vi lyckades överstiga vårt mål och totalt samlade vi in 750.000kr till barn med funktionshinder, på köpet besteg vi Afrikas högsta berg, vi blev ett riktigt tight team och fick 21 nya vänner samtidigt och som en ren bonus blev många av oss mer vältränade än någonsin.

There ain’t no mountain high enough!